Jag kände att något var annorlunda redan på tisdagen att något var annorlunda men kunde inte sätta fingret på vad. Inga synliga tecken eller värkar utan bara något annorlunda.

På natten mellan tisdag och onsdag sov jag knappt en blund då jag mest kände obehag i magen. Jag hade ont men inte på värsta vis. Förberedde ändå Sofie på att jag trodde något var på g men ändå inte då jag inte fått några tecken... Med Vilma gick ju vattnet först och hade nog en tanke att det skulle bli så den här gången oxå... 

Så när väl värkarna startat förstod jag nog inte riktigt om det bara var förvärkar eller förlossningsvärkar?! Det var inga regelbundna, utan lite ont här och där hela dagen. 

Vi hämtade Vilma som vanlig på dagis. D och Vilma var ute och lekte medan jag försökte vila.

Runt kl 18 drog värkarna igång på riktigt och var regelbundna men med 15 minuters mellanrum.

Matchen mellan villa och Saik startade och det var svårt att hålla fokus trots en sjukt spännande match...

När Saik vunnit:)) kände jag verkligen att det blir inga fler barn här, gjorde det verkligen såhär ont?! Eller är jag klenast i världen?! Vi diskuterade om vi skulle ringa Sofie så hon kunde komma och bara sova här så vi kunde kännas oss säkra på att det bara var att åka om det drog igång på riktigt...värkarna var då regelbundna men med dryga tio minuters intervaller. Jag googlade lite (ska man aldrig göra) och läste att det är vanligt att har värkar var tionde minut i flera timmar ... Och tyckte därför att vi kunde avvakta lite till... Men jag vet inte om vi avvaktade hela fem minuter efter det innan vi ringde till sofie och sa att det är nog var bäst om hon kom på direkten...

Efter ca 40 minuter var hon här, vi gick igenom lite praktiska saker mellan värkarna och jag kände mig som en vekling i värkarna...

I bilen kändes det ungefär som förra gången... Med andra ord, Nu är det nära, gasa, skynda, jag vill inte föda barn i bilen.. Å så smålog vi lite båda två å sa att vi nu inte fick bli besvikna (läs jag) när dom på förlossningen skulle säga - va duktig du varit, du är öppen 4cm... Och det sen skulle vara ca 16 timmars kämpande kvar... 

Vi kom iallafall fram till förlossningen, i hissen fick jag en värk, när vi kom in genom dörren till förlossningen ytterligare en när vi presenterade oss ytterligare en och de kom överens om att det nog var bäst vi fick ett rum på direkten. Då var klockan 23.25...

Innan ens barnmorskan fått titta på mig eller jag ens fått av mig lite kläder hade jag haft någon värk till...

D stöttade mig enormt även denna gång och hjälpte mig av med kläderna och på med den fina skjortan:) då var vi med i matchen och jag höll alla tummar å tår på att hon skulle säga att jag iallafall va öppen 5 cm:) å yes, jag hade varit duktig... 8cm... Ge mig smärtlindring nu var min tanke... Fick lustgas och de hann precis sätta kurvan på magen sen var det kört... De hann inte ens förbereda för förlossning, jag hann inte få upp andra benet i den där gynstolen innan jaghörde -vi har inte tid, bebisen kommer  nu... 

Å ja, det gjorde den, klockan 23.52 hade jag vår efterlängtade och älskade prins på bröstet💗

Jag förlorade mycket blod även denna gång och de uppskattades till mer än två liter, vilket inte är bra.

Vi fick vara kvar under observation. Blodtrycket togs var femte minut och jag fick dropp för att komma på bena snabbare igen. 

Så det blev inget fika den här gången heller... Ingen mat och dryck till mig på ett tag, innan de hade läget under kontroll... Här tror jag bestämt vi struntar i alla detaljer. Jag mådde helt enkelt inte bra men vår prins mådde bra och det var huvudsaken.

Vi halv tio på morgonen kom de iallafall med fika till oss:) äntligen!!! 

Vi fick stanna ytterligare ett dygn så jag skulle repa mig ordentligt och det var

nog ganska bra:)