Nu är det inte många dagar kvar här. Egentligen har jag nog inte längtat hem på riktigt då jag faktiskt känt mig hemma här oxå på något konstigt vis. Förmodligen är det hela situationen som får mig att bli så anpassningsbar. Bara vi får vara tillsammans spelar det egentligen ingen roll vart i världen vi befinner oss. Den lyckan jag ser i vilmas ögon när hon tittar på sin pappa kan få varenda mammahjärta och smälta...

Nu tar vi dagarna som de kommer, alla jobbiga beslut väntar vi med till den här säsongen är över. Kanske till och med till efter semestern då vi smält det här äventyret... Det ända jag vet nu är att det kommer bli bättre nästa år vad som än händer... Och vart vi än hamnar...