Vattnet gick fredag den 29 juni kl 07.30 och så långt va allt väldigt lugnt. Jag skickade iväg hjärtat på träning och när han kommit hem åt vi lunch hemma för att sedan bege oss till Gävle sjukhus för att bekräfta att det var vattenavgång vilket jag tyckte var rätt självklart men ändå är man ju lite osäker när det är första gången. Vi åkte hem för att egentligen bara vänta på att det hela skulle sätta i gång och jag vet inte hur många frågor som snurrade i mitt huvud under den dagen, men alla rörde den kommande förlossningen... När vi kom hem tog vi en liten promenad, köpte varsin mjukglass och satte oss på en bänk i solen och bara njöt och pratade om det som väntade oss... Till middag beslutade vi oss för att äta pizza...smaskens! Hungrig var ja(som vanligt) men idag åt jag upp hela pizzan plus hjärtats kanter och det ångrar jag inte en sekund idag för varenda kalori behövdes i det kommande maratonet:) Värkarna började komma igång på kvällskvisten. Vid 23 var dom regelbundna, vid 01 var dom med 7 min mellanrum och då ringde vi till förlossningen och frågade vad dom tyckte vilket resulterade i svaret stanna hemma ett tag till... Kl 03 var värkarna med 4 min mellanrum och då åkte vi bara och hörde av oss på vägen för att meddela att vi var på väg. Kändes som den längsta resa till Gävle någonsin:(  Vi blev väl omhändertagna av personalen och det var i gång... När kl blev 07 stod jag inte ut längre och bad om all smärtlindring jag kunde få... Och det var underbart! Jag fick nämligen inte vila tillräckligt. Värkarna kom tätt och mellan varje riktig värk kom små värkar vilket personalen hoppades skulle försvinna och jag få nya krafter vilket jag nog tror jag fick. Runt kl 11 berättade barnmorskan att vår prinsessa hade mycket hår:) vilket var lite komiskt att hon kunde se redan då. Hon sa även att hon trodde att vårt barn skulle få se dagens ljus innan hon slutade vilket var kl 14... Men ack nej, hon slutade men vi hade inte fått någon bebis. Någon gång efter detta började de sätta in värkstimulerande igen för att få fart på förlossningen. De började med 6 på skalan och slutade på 60... Jag kommer dock bara ihåg att de ökade till 24...vilket nog är bra:) Vi kl 17 var det igång på riktig och kl 17.59 är vår prinsessa född. Vilma, marielle Berlin<3 och det var en underbar känsla att få henne på mitt bröst. Både jag och Daniel var trötta men stolta och många glädjetårar kom och jag hade redan här glömt hur jobbigt allt varit. Redan då tror jag nog det fanns en chans till syskon:) märkligt hur fort det kan ändra sig?! Här hade jag hoppats att allt var slut men ack nej!!! Då var det dags för moderkakan att komma ut och det ville den inte. Så efter en 30 minuters tryckande på mun mage(inte ok) så bestämde de sig för att det fick bli operation. Daniel fick Vilma och dom rullade iväg med mig. Operationen gick bra. Tog ca 30 min men uppvaknandet destå längre tid så vid ca 23.30 fick jag träffa min lilla familj. Tårarna rann på både mig och D men bara glädje tårar. Jag var så glad över att se hur duktig han var med Vilma. Han är en fantastik pappa<3 Jag förlorade mycket blod under operationen och fick inte gå upp ur sängen förren kl 14 dagen efter och det gjorde att D fick ta hand om Vilmas första blöjor, navel, läkarbesök mm... Å han skötte det mer än bra och det är nog därför jag älskar honom så mycket för att han gör allt så lugnt och harmoniskt. Han stressar inte upp sig i onödan och han stöttar mig alltid<3 Vi fick stanna kvar ytterligare en natt för att jag skulle få blod... Låter värre än det var. Hade jag fått bestämma mådde jag bra utan oxå:) jag levde nog på lyckoruset av att ha världens finaste familj<3 På måndag eftermiddag fick vi iallafall äntligen åka hem. Det var spännande, skrämmande och helt underbart<3 Jag älskar mun lilla familj<3 och tack hjärtat för du är världens bästa<3