Då var det dags att krypa ner i sängen på smedsgatan. Den känns stor och tom... Tur att de tunga andetagen från Vilma får mig att tänka positivt. Hon ligger i sin säng ovetande om att det är tre långa veckor tills hon får krama, busa, skratta och gråta med sin pappa. Jag måste vara stark för hennes skull, för vår skull och åter igen som hjärtat även sa i morse när vi lämnade honom - Vi kommer gå stärkta ur det här, Du, jag och Vilmisen
Natti natti...